SACO-S-Distriktsveterinärerna (SACO-S-Dv) är den lokala arbetstagarorganisationen för SACO-anslutna medarbetare vid Jordbruksverkets avdelning Distriktsveterinärerna. SACO-S samlar akademiker inom staten, ungefär hälften av alla anställda vid Distriktsveterinärerna är organiserade i SACO-S-Dv. Majoriteten av föreningens medlemmar är legitimerade veterinärer men vi representerar även legitimerade djursjukskötare samt annan administrativ personal vid avdelningen Distriktsveterinärerna inom myndigheten Jordbruksverket.

 

Styrelsen för SACO-S Distriktsveterinärerna har tagit del av utredningens slutbetänkande och vill var och en som enskilt tjänstgörande distriktsveterinärer tillika förtroendevalda framföra följande synpunkter.

 

Sammanfattning

Vi vill meddela att vi anser att denna utredning och vad som följer av den är otroligt viktig för framtidens djursjukvård och för att åstadkomma en långsiktigt hållbar sådan. Vi anser bland annat att förslaget om verksamhetstillsyn är helt rätt och en direkt förutsättning för att djursjukvården ska kunna utvecklas vidare på ett effektivt sätt.

 

Vi anser dock att det är anmärkningsvärt att utredningen inte har inkluderat en översyn av orsaker till bristen på djurhälsopersonal och en genomlysning av de arbetsmiljöproblem som förekommer inom branschen. Vi anser att bristande arbetsmiljö är en betydande orsak till den resursbrist vi dras med idag, och utan att ta hänsyn till detta är det inte heller möjligt att presentera långsiktigt hållbara lösningar för djursjukvården. Försäkringskassans egen statistik visar på att djursjukvården är en högriskbransch vad gäller sjukfrånvaro (Socialförsäkringsrapport 2018:2 s.23 fig7) och europeiska studier visar att en stor andel veterinärer väljer att lämna klinisk veterinärvård efter bara ett fåtal år i yrket (https://bvajournals.onlinelibrary.wiley.com/share/IJNDVSM7ED6MVTY2Y2CC?target=10.1002/vetr.2178). Det finns ingenting som tyder på att situationen skulle vara annorlunda i Sverige. Vår uppfattning är att vi har kollegor runt omkring oss som söker sig från kliniskt arbete eller som helt enkelt påbörjar en helt ny utbildning och/eller karriär. Sammantaget är detta en otroligt stor resursförlust som dessutom är kostsam för samhället. Vi anser därför att förändringar i arbetsmiljö och arbetsvillkor är en förutsättning för att skapa en långsiktigt hållbar djursjukvård och därmed inte bara borde legat inom ramen för utredningen utan bör ha varit en prioriterad fråga för den.

 

Vår syn på branschen är att det finns flera principiella grunder i de problem vi står inför inom den kliniska djursjukvården. Vi har ”för många” akut sjuka djur att hantera på obekväm tid samtidigt som vi är ”för få veterinärer” som delar på bördan i dagsläget. Vi behöver åtgärder som inriktas på att balansera dessa två faktorer för att komma tillrätta med delar av de problemen vi har idag. Vi bedömer tyvärr att utredningen inte har behandlat detta område fullt ut och att ett ökat antal utbildningsplatser inte kommer lösa problematiken. Utredningen fastslår att Distriktsveterinärernas verksamhet är viktig och nödvändig för att tillgodose vård till behövande djur, dygnet runt och i hela landet. Trots detta rekommenderar utredningen att Distriktsveterinärernas verksamhet på obekväm tid begränsas eller stängs ned nattetid, fastän trenden är att de privata aktörerna allt mer avsäger sig ansvaret för akutsjukvården på obekväm tid. Vi förstår därför inte hur utredningens förslag ska kunna säkerställa tillgängligheten till nödvändig vård alla tider på dygnet och vi undrar vad som kommer avgöra när och var statlig veterinär service ska finnas tillgänglig, och vem som tar ansvar för djurskyddet om inte staten gör det. Vi ser att förslaget riskerar att äventyra situationen än mer för legitimerad djurhälsopersonal. Vi uppfattar redan signaler om att djurägare söker sig till djurhälsopersonal utanför arbetstid oberoende om djurhälsopersonalen är egenföretagare, privat- eller statligt anställda. Detta sker i de fall det saknas djursjukvård att tillgå inom vad djurägaren betraktar vara rimligt avstånd eller rimlig tid. Detta innebär att utredningens förslag äventyrar balansen mellan arbete och fritid för en redan högt ansträngd yrkeskår vilket torde vara utredningens direkt motsatta syfte. De förslag som utredningen lämnar löser inte de utmaningar som finns idag.

 

Vi hade istället velat se ett förslag som resulterar i ett uppdrag att samordna de privata och statliga veterinära resurserna för att kunna nyttja dessa bättre än idag.  Det faller sig naturligt att staten bistår med administrativt stöd för detta.  Kombinerat med en branschgemensam överenskommelse om vad som avses med rimlig service och prioritering av sjukdomsfall på obekväm tid finns potential att både bättre nyttja de tillgängliga veterinära resurserna och minska antalet patienter på obekväm tid. Vidare ser vi det angeläget att utreda vilka incitament som krävs för att fler enskilda och privata veterinärer ska vilja delta i arbetet med den akuta djursjukvården på obekväm arbetstid. I områden där det inte finns ekonomiskt underlag för att bedriva veterinärvård under obekväm tid bör staten i högre grad kunna bidra med medel till detta även gentemot privata aktörer, för att kunna garantera samhället tillgänglighet till djursjukvård på obekväm tid. Ett sådant förfarande bör vara möjligt att koppla mot den återkommande marknadsanalys som betänkandet föreslår att staten får i uppdrag att regelbundet och återkommande genomföra. Det bör i bedömningarna även tas hänsyn till den fastställda nivån på tillgänglighet till djursjukvård som staten anser är rimlig att tillgodose.

 

Vi anser att staten måste besluta sig för vilken tillgänglighet till djursjukvård som staten är villig att tillse och bekosta. Att begränsa tillgängligheten på veterinärvård på obekväm tid och istället ersätta denna med digitala lösningar och avlivningstjänst upplevs tveksamt ur ett djurskyddsperspektiv och urholkar Sveriges långvariga och föredömliga arbete med gott djurskydd. I många delar av Sverige, framför allt i glesbygd, men även på Gotland har Distriktsveterinärerna huvudansvar för sjukvård av såväl lantbruksdjur som sällskapsdjur och häst. På obekväm arbetstid kan sjukbesök ibland styras om till ordinarie arbetstid men vissa fall kan inte vänta. Akuta skador och allvarliga sjukdomsfall kan uppträda plötsligt vid alla tidpunkter på dygnet och för alla djurslag. Det är omöjligt att förutspå både tid för förlossningens inledning och förekomst av eventuell förlossningskomplikation. I ett avelsarbete kan det dessutom ligga både många års arbete bakom och stort ekonomiskt värde i både djur och avkomma. De potentiella förlusterna kan därmed bli väldigt stora och skadorna omfattande.

 

Vidare anser vi att det måste det finnas en tydlig styrning, reglering och/eller krav på vilka faktorer som ska påverka tillgängligheten till djursjukvård i landet och det måste också vara tydligt vilken nivå på tillgänglig vård som staten ska tillgodose, eftersom staten även i fortsättningen ska bedriva verksamhet i områden där tillfredsställande service inte kan bedrivas på marknadsmässiga grunder. Vi ser en påtaglig risk med nuvarande förslag att staten kommer nedmontera verksamhet i klassiska glesbygdsområden och istället låta etablera sig i utkanten av urbana områden, eftersom man anser att det är där man har möjlighet att både rekrytera personal och bedriva verksamhet med en förhållandevis god ekonomi. Genom en tydlig reglering i enlighet med vad vi lyfter ovan kommer det ställa krav på Jordbruksverket och Distriktsveterinärerna att arbeta långsiktigt och strategiskt med verksamheten på ett sätt som vi idag upplever saknas. Genom att det statliga uppdraget förtydligas så kan dessa brister rättas till.

Om förslaget till tidsbegränsning av veterinär service blir verklighet så vill vi påpeka att en sådan begränsning bör vara anpassad till definitionen av nattarbetet ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det innebär varje period om åtta timmar som innefattar tiden mellan 22.00 - 06.00 (29§ AFS 2019:3) till skillnad från föreslagen period 23.00 - 06.00. Vi vill dock vara tydliga med att den tidsperioden är otillräcklig för att tillgodose dygnsvilakravet och att det behövs fler förändringar för att tillse en förbättrad arbetssituation inom Distriktsveterinärerna.

 

Allmänna synpunkter

Som kommer framgå av kommentarer till kapitel 5 är vi kritiska till begränsningen av Distriktsveterinärernas uppdrag till att inte gälla 23:00-06:00. Oavhängigt den kritiken förefaller författningsförslaget i Förslag till förordning om statens ansvar för veterinär service m.m. 10 § inte överensstämma med det som utredningen föreslår i kapitel 5. Förbehållet att ”Sådan verksamhet ska erbjuda vård 06:00-23:00 om djurskyddet kan upprätthållas” förefaller stadga att sådan verksamhet 06:00-23:00 inte får riskera att djurskyddet inte upprätthålls [under den tidsperioden], dvs. om verksamheten ska bedrivas om den inte aktivt skadar djurskyddets upprätthållande. Från kapitel 5 förefaller det som att förbehållet snarare är avsett att mena att sådan verksamhet får begränsas till att inte bedrivas mellan 23:00 och 06:00 om den begränsningen inte innebär att djurskyddet inte upprätthålls. Vidare förefaller det på kapitel 5 som att all distriktsveterinärernas verksamhet föreslås begränsas till mellan 06:00 och 23:00 medan författningsförslagets formulering i 10 § endast förefaller gälla hälso- och sjukvård för sällskapsdjur och häst. Vi vill påpeka att det behöver förtydligas vad som faktiskt avses med förslaget.

Grunden för beslutet att stänga ned verksamheten för Distriktsveterinärerna nattetid är baserad på andelen sjukbesök på lantbrukets djur. Utredningen beskriver också att Distriktsveterinärerna har en minskad efterfrågan på sjukvård för produktionsdjur utanför kontorstid. Samtidigt framhäver utredningen dock att antalet förrättningar för produktionsdjur på obekväm tid legat förhållandevis konstant de senaste 10 åren vilket är motsägelsefullt. Det påstås även att djurslag som gris, fjäderfä, får och get inte har behov av akut djursjukvård. Vi vill förtydliga att även dessa djur blir sjuka och skadade i den utsträckningen att de är i behov av vård, men att kostnaden för veterinärvård anses för hög i förhållande till djurets ekonomiska värde. Det resulterar sannolikt i avlivning istället, men kan också resultera i försämrat djurskydd om djurhållare avvaktar med att söka vård alternativt använder sig av alternativa behandlingsmetoder. Vi vill därför påpeka att det kan finnas anledning att utreda huruvida inte bara tillgängligheten till vård ska finansieras med statliga anslag utan även om det kan finnas anledning till att subventionera delar av de faktiska vårdkostnaderna för produktionsdjur. Vår bedömning är att vård till produktionsdjuren redan idag tenderar att subventioneras indirekt av vårdgivaren, framförallt i form av en lägre debiteringsnivå mot kund. Detta kan vara en bidragande orsak till varför det är relativt få privata aktörer som är intresserade av att delta i arbetet med dessa djurslag. Med hänsyn till landets ökade behov av inhemsk livsmedelsförsörjning kan denna aspekt vara viktig att ta med sig framåt.

Oavkortat detta bygger förslaget om möjligheten för Distriktsveterinärerna att stänga delar av dygnet på statistik för lantbrukets djur. Utredningen hävdar att tillgången till sjukvård dygnet runt för sällskapsdjur är god över landet. Vi kan konstatera att man inom ca 3-4h resväg har tillgång till ett dygnet-runt-öppet djursjukhus nästintill oavsett var i landet man befinner sig. Det finns dock undantag där restiden till vård är längre än så.  Något som saknas i utredningen och förslagen, är hur akut sjukvård för häst skall säkerställas. Utredningen lyfter problematiken gällande bristande möjlighet till vård av häst på obekväm tid, men någon lösning för detta presenteras inte. Sverige är enligt uppgift en av Europas häst-tätaste nationer. Det rimmar illa med ett gott djurskydd att då utelämna djurslaget häst när det kommer till omfattningen av veterinär service. Vi anser därför att den föreslagna modellen inte säkerställer tillfredsställande veterinär service i hela landet, för alla djur i människans vård. Den föreslagna modellen innebär lättnader i det ansvar som Distriktsveterinärerna har idag, utan att på något sätt tillse att motsvarande service och djurskydd tillgodoses från annat håll. Förslaget riskerar dessutom att innebära ytterligare börda för såväl enskilda veterinärer som anställda distriktsveterinärer. Då den lokala veterinärmottagningen har stängt för dagen kommer de uppsökas i hemmet av djurägare med djur i akut behov av vård. Vi har tyvärr ett flertal exempel från verkligheten där detta problem förekommer idag. Vi vill därför vara tydliga med att arbetsmiljöproblematiken kvarstår och snarare riskerar att förvärras om belastning och etisk stress förflyttas från arbetstid till privat tid. Hela situationen kan uppfattas som än mer ohanterbar och bidra till ytterligare flykt från yrkessektorn.

 

Särskilda synpunkter

5.3.2 Distriktsveterinärernas verksamhet. Finansiering (s.122, r.7-16)

Under stycket Finansiering berörs hur stor del av Distriktsveterinärernas finansiering som består av anslag respektive avgifter. Anslaget beskrivs ha varit 21 % 2008 och 17 % 2021. Som ytterligare referens kan tillföras att anslaget stod för cirka 30 % av finansieringen 1998-1999 (Distriktsveterinärernas samråd med Ekonomistyrningsverket oktober 1999; SJVs Dnr 07-5034/99, ESV Dnr 74-1066/1999). Vi konstaterar således att anslagets andel i finansieringen halverats på drygt 20 år. Vi anser att detta är anmärkningsvärt och uppfattar också att detta är en högst bidragande orsak till Distriktsveterinärernas nuvarande situation, där arbetsvillkoren är eftersatta av den enkla anledningen att det är kostsamt att förändra och förbättra dessa. Vår erfarenhet är att organisationen sedan tidigare har lagt stort fokus på att hålla ekonomi i verksamheten, så till den grad att detta har gått ut över arbetsmiljön och bristande utveckling av arbetsvillkoren. Vi uppfattar att personalomsättningen och sjukskrivningstalen under lång tid varit höga, men att det inte lagts någon större vikt vid detta eftersom det tidigare ändå kunnat lösas genom att rekrytera ny personal, vilket under senare år har blivit allt mer utmanande.

5.5.1 Ansvaret för vård av sjuka djur regleras i lag. Stöd till avlägset boende (s.137, r.11-17)

Angående stöd till avlägset belägen djurhållning konstateras att privatpraktiserande veterinärer kan ta del av detta stöd, men endast om de bemannar ett distrikt enligt gängse indelning och om de behandlar samtliga djurslag, trots att stödet endast är tillgängligt för livsmedelsproducerande djur. Denna begränsning riskerar att minska incitamentet för en privatpraktiserande veterinär inriktad endast mot livsmedelsproducerande djur, att vara delaktig i ett samarbete för att tillgodose veterinärservice dygnet och året runt. Det finns dessutom anledning att överväga (analysera) hur lämpligt det är att uppdra privata aktörer att verka inom strikt fastslagna gränser. Med tanke på den pågående resursbristen av djurhälsopersonal anser vi att uppdraget bör moderniseras och istället fokusera på lösningar som innebär att vi kan samordna de veterinära resurserna på ett bättre sätt än idag för att på så sätt kunna nå maximal effekt av de personella resurser som finns tillgängliga. Ett sådant samarbete kan även möjliggöra förbättrad arbetssituation för privata aktörer i fältmässig veterinärverksamhet. Vi vill samtidigt påtala att en översyn om gränser och områden för veterinär verksamhet bör samordnas och organiseras i samråd med översynen om den civila försvarsberedskapen. Enligt uppgift från länsstyrelserna kommer det sannolikt vara Distriktsveterinärernas personal som kommer vara aktuella för hanteringen av den djursjukvård som kommer krävas vid händelse av höjd beredskap. Det vore därför strategiskt att samordna och förbereda veterinärberedskapen som behandlas i denna utredning med organiseringen av den civila beredskapen då översynen av bägge områdena dessutom sker under samma tidsperiod.

5.6.3 Konkurrensrättslig prövning av Generaldirektoratet för konkurrens (s.146 r.7-12)

Kapitlet beskriver att metoden för kostnadsfördelning mellan tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och kommersiell verksamhet utgår från kostnaden för det minsta antal veterinärtjänster som bedöms behövas för det förstnämnda och tillskriver alla ytterligare kostnader det senare. Det finns anledning att ifrågasätta dels uppfattningen om hur många anställda som behövs i ett visst område eftersom den kan variera med bland annat djurtäthet (se även 5.11). Med tanke på Distriktsveterinärernas svårighet att behålla personal finns det också anledning att anta att den beräknade kostnaden per anställd borde vara högre, då det rimligtvis behövs förändringar i arbetsvillkor och lönebild för att kunna rekrytera och behålla personal, vilket innebär en högre kostnad än i dagsläget. Därtill är lönekostnaden för personalen inte den enda kostnaden som kan härledas till det allmänna ekonomiska intresset. Även kostnader för utrustning, material och läkemedel samt kringpersonal kan till viss del behöva räknas in.

5.11 Hur ska det statliga åtagandet för veterinär service utformas? (s.183 r.29-32)

Under kapitlet uttrycks det att Jordbruksverket anger att fem heltidsanställda veterinärer behövs för att säkerställa arbetstids- och arbetsmiljölagstiftningen på en mottagning.

Vi vill tydliggöra vad som behövs för att göra beräkningar om hur många medarbetare som krävs för att säkerställa djurskydd och tillgång till veterinär service i ett angivet geografiskt område. Resursbehovet måste sättas i relation till upptagningsområdets storlek och djurtäthet (vad gäller ambulatorisk verksamhet) samt arbetsrättslig lagstiftning och centrala statliga kollektivavtals begränsningar om arbetstid, övertid och villkorade ledigheter samt behov av kompetensutveckling. Man behöver även ta hänsyn till personalens åldersstruktur eftersom en hög andel kvinnor i yngre medelålder naturligt kommer innebära en högre frekvens av frånvaro med hänsyn till graviditet i ett riskfyllt arbete med påföljande föräldraledighet. Utöver detta bör man även planera sin grundbemanning utifrån att klara verksamheten under lagstadgad semesterperiod, i en period där vi i statistiken tydligt kan se att arbetsbördan ökar kraftigt för Distriktsveterinärernas del.  Fem heltidstjänster kan eventuellt vara tillräckligt i ett högst begränsat område med få djur, medan ett område med samma mängd djur men större avstånd och därmed längre restid för ambulatorisk veterinär kommer kräva fler medarbetare för att tillgodose behovet.

Vår bedömning är att fem medarbetare på varje mottagning med den efterfrågan som finns på djursjukvård idag och den omfattning på verksamheten som Distriktsveterinärerna bedriver idag är ett lågt uppskattat resursbehov för att klara verksamheten över tid och med en god arbetsmiljö och rimlig hållbar arbetssituation för medarbetare.

5.7.3 Förändringar i distriktsveterinärorganisationens verksamhet och beredskap. Arbetstidsavtal (s.163 r.2-4)

Här anges en felaktig beskrivning av förtroendearbetstidens innebörd. Beredskap räknas definitionsmässigt inte som arbetad tid; beredskap innebär att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande i hemmet utanför sin ordinarie arbetstid. Om omständigheter kräver att arbetstagaren tas i tjänst ska detta dock räknas som arbetstid. Inom verksamheter med reglerad arbetstid innebär ett sådant inträdande i tjänst normalt som övertid. Vid Distriktsveterinärerna med förtroendearbetstid räknas inträde i tjänst under beredskapstid (obekväm tid) i bästa fall som arbetad tid timme för timme. Det finns dock en upplevd svårighet att få ut denna tid i ledighet vilket kan innebära ett större arbetstidsuttag än normalt över tid. Detta är inte är förenligt med förtroendearbetstidens syfte och kan verka menligt på arbetstagarens hälsa. I verksamheter med reglerad arbetstid används beredskap generellt som schemaläggningsalternativ under tid då arbete inte förväntas. Vid Distriktsveterinärerna är det i många distrikt/beredskapsområden snarare så att inträde i tjänst förväntas under varje enskilt beredskapspass och det kan i många fall även innebära tjänstgöring i mer än 8 timmar under ett beredskapspass/-dygn.

Vi vill i sammanhanget också påtala att flertalet privata veterinärer med liknande verksamhet som statliga Distriktsveterinärerna, med ambulerande vård i fastställda geografiska områden, ofta har liknande organisering och hantering av personal som Distriktsveterinärerna. Detta bygger sannolikt på att många av arbetsplatserna är små med ett mindre antal anställda eller sammansanslutning av egenföretagare och saknar underlag eller ekonomi att arbetstidreglera på annat sätt. I många områden är det ekonomiskt olönsamt att bedriva djursjukvård på obekväm tid. Vi vill hävda att denna sorts verksamhetsorganisation mycket sannolikt är en stor bidragande orsak till varför såväl statliga som privata arbetsgivare inom den ambulatoriska djursjukvården har problem med rekryteringen och personalomsättning. Jordbruksverket har tydligt uttalat att veterinärer inte vill arbeta obekväm tid. Vår bestämda uppfattning är att veterinärer är villiga att arbeta med alla djurslag och på obekväm tid, men att de förutsättningar och arbetsvillkor som råder idag är undermåliga. Vi anser att det är beklämmande att en statlig arbetsgivare inte har mer kunskap om arbetsmiljö och inte förstår den egna verksamhetens organisering och dess negativa effekter bättre än så. Mer om medarbetarnas uppfattning om situationen och arbetsmiljön inom Distriktsveterinärerna går att ta del av i Resultatet från den fackliga medarbetarenkäten som genomfördes under 2021 (https://www.saco.se/globalassets/lokala-webbplatser/distriktveterinarforeningen-inom-saco-s/dokument/facklig-medarbetarenkat-2021---resultat.pdf)

Vår bedömning är att en ökad samordning av veterinära resurser, såväl statligt som privat anställda skulle kunna möjliggöra ett bättre nyttjande av de tillgängliga veterinära resurserna och möjliggöra förbättringar i arbetsmiljön för alla parter genom att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för annan arbetstidsreglering än idag. Det hade varit rimligt att ålägga staten att administrera en sådan samordning.

5.7.3 Förändringar i distriktsveterinärorganisationens verksamhet och beredskap. Distriktsveterinärernas utmaningar med beredskap (s.161 r. 17-18)

Här hävdas att Distriktsveterinärerna tvingats stänga mottagningar eller begränsa öppettider eftersom personal inte har kunnat rekryteras i tillräckligt hög utsträckning. Vi vill påpeka att det inte bara är svårighet att rekrytera utan att Distriktsveterinärerna snarare har svårt att behålla anställd personal över tid.

5.10 Statens ansvar för djurens hälso- och sjukvård (s.174 r.16-18)

Än en gång beskrivs att Distriktsveterinärerna har svårt att rekrytera personal, utan att ta hänsyn till vad som görs (eller inte görs) för att behålla personal. Orsaken till att man inte behåller personal framkommer senare i avsnittet; vacklande arbetsmiljö. Det är dock inte högre belastning på grund av att privata veterinärer inte arbetar obekväm tid som ligger bakom den bristande arbetsmiljön, den har varit ett faktum redan innan. Utredningen diskuterar själv att jourreglering skulle innebära att arbetstidslagen behöver följas. Vi anser att vi behöver tydliggöra att Distriktsveterinärerna lutar sig mot att deras anställda veterinärer har förtroendearbetstid och hävdar att de som arbetsgivare därmed inte behöver följa svenska arbetstidslagens reglering, trots att medarbetarna är strikt schemalagda och inte har någon som helst eller i bästa fall högst begränsad möjlighet att själva styra över sin arbetstid. Inte heller på obekväm tid (beredskapstid) kan medarbetare styra den egna arbetstiden eftersom det är sjukdomsfallen, där varje enskild veterinär idag står som personligt ansvarig för de beslut som tas, som i praktiken kommer avgöra när medarbetaren måste arbeta och inte. Bristerna i följsamhet till lagstadgad dygns- och veckovila har även påtalats i Riksrevisionens granskningsrapport av Distriktsveterinärerna (Statens ansvar för Veterinär service RIR 2021:4, kap 6.4)

5.11.1 Utgångspunkter (s.178-191)

Vi anser att det finns brister i utredningen kring utformningen av statens uppdrag. Förslagen benämnda modell 4 (treskiftsschema) respektive 6 (från veterinär beredskap till jour) presenterar inte några lösningar för hur en organisering av den statliga veterinära verksamheten ska bidra till det som var utredningens uppdrag att utreda (en långsiktigt väl fungerande djursjukvård) och/eller statens del i verksamheten (tillse att alla djur i människans ska ha tillgänglighet till vård). Det är för oss tydligt att dessa förslag (modell 4 respektive 6) istället handlar om hur Distriktsveterinärerna ska arbetstidreglera sin personal.  Vi vill vara tydliga med att frågor som rör arbetstidsreglering egentligen är en avtalsfråga för arbetsmarknadens parter. Som arbetsgivare har Distriktsveterinärerna egentligen redan ett ansvar att lösa denna fråga, dels utifrån riktlinjer från Arbetsgivarverket men även ur en arbetsmiljöaspekt och utifrån Arbetsmiljöverkets krav. Vi kan informera om att Arbetsmiljöverket dock inte intresserar sig i frågan huruvida arbetstidsregleringen bidrar till bristande arbetsmiljö, med motiveringen att distriktsveterinärer har förtroendearbetstid. Detta är en stor brist i det statliga utformade skyddsnätet som måste tydliggöras. Vi konstaterar att det bevisligen är väldigt lätt att undkomma denna del av svensk lagstiftning eftersom en statlig arbetsgivare lyckas med detta utan att den kontrollerande myndigheten agerar.

5.13.2 Möjligheten att upphandla veterinär service av allmänt intresse ska finnas kvar (s.205 r.14-17)

I detta avsnitt visas på möjligheten för Jordbruksverket att åstadkomma bättre fördelning av beredskapsansvaret genom pragmatism. Stelbenthet i att samtliga enskilda aktörer deltagande i ansvaret för djurskydd och veterinär service på beredskapstid ska upprätthålla dito för samtliga djurslag minskar tillgången till veterinära resurser. En dag som i ett visst område täcks av en veterinär för lantbruksdjur, en för häst och en för sällskapsdjur är fortfarande en dag där uppdraget har kunnat slutföras, vilket är bättre än att det inte gjort det. Det behövs breda samarbeten inom veterinärbranschen för att lösa de utmaningar vi står mitt i. Genom sitt uppdrag att säkerställa tillgången på veterinär service har Jordbruksverket möjlighet att bistå med stöd och koordinering för att möjliggöra sådana samarbeten om ett sådant uppdrag hade ålagts dem.

7.2.5 Brist på veterinärer som vill arbeta med lantbrukets djur (s.278-280, 302, 318)

I tillägg till vad som presenteras om veterinärers och studerandes intressen av att inrikta sig mot och jobba med olika djurslag i kapitlet ”Brist på veterinärer som vill arbeta med lantbrukets djur” och “Yrkesroller med jour- och beredskapskomponenter” hade det varit önskvärt med fördjupning och hänsyn till arbetsmarknadens förutsättningar och vilka hinder det finns för att arbeta med dessa djurslag.

Som alternativ till att starta eget företag med hög instegströskel framstår en anställning som trygg och enkel. Det finns ett fåtal aktörer som erbjuder anställningar för arbete med lantbrukets djur. Distriktsveterinärerna är den nationellt största arbetsgivaren som erbjuder veterinär service dygnet runt för lantbrukets djur såväl som sällskapsdjur. Personalpolitiken och villkoren för de anställda påverkar därför både de enskilda veterinärerna och ger följdeffekter för hela sektorn. Precis som att den förväntade arbetsmiljön och arbetsvillkoren nämns som en avskräckande anledning även av veterinärstudenter har de yrkesverksamma veterinärerna länge upplevt arbetssituationen som allt mer ohållbar (Läs mer; Resultat-Distriktsveterinärföreningens enkät om förutsättningarna och villkoren för vårt arbete; https://www.saco.se/globalassets/lokala-webbplatser/distriktveterinarforeningen-inom-saco-s/dokument/facklig-medarbetarenkat-2021---resultat.pdf)

Då detta påverkar tillgängligheten till hälso- och sjukvård för djur med direkta konsekvenser både på djurskydd och livsmedelsförsörjning efterfrågar vi en djupgående undersökning av vilken roll arbetsvillkoren spelar för att landets veterinärresurser ska kunna fördelas på ett sätt som inte går ut över ambitionsnivån för det Svenska djurskyddet någon tid på dygnet eller året. Vi anser att en fördjupad analys av faktiska möjligheter att arbeta med kvälls- och nattjänstgöring för lantbrukets djur och hästar måste till innan man kan presentera åtgärder för att säkerställa möjligheten till vård för dessa djurslag.

7.5 Veterinärer och djursjukskötare med utländsk utbildning som arbetar i Sverige samt 7.10.5 Utökade möjligheter till veterinärlegitimation i Sverige för den som har en veterinärexamen från tredjeland (s 329-330)

Utredningen tar upp snabbspår för utländska veterinärer. Vi anser att det idag förekommer brister i hanteringen av veterinärer från tredjeland, det finns bland annat brister i validering av kompetensen och att TUVE-utbildningen inte fungerar så som det är tänkt. Detta resulterar i till ökad belastning på kliniska verksamheter och ökade kostnader för arbetsgivare att tillse ett behov av stöd och utbildning. Vi anser därför att det finns behov av väl utformade intagningskrav till en vidareutbildning för veterinärer från tredje land samt reglering för hur deras kompetens ska valideras. Vår uppfattning är att valideringen i dagsläget framförallt inriktas på den formella kompetensen och inte gör någon bedömning av de reella kunskaperna. Detta uppfattar vi som en stor brist och vi vill påtala att för att det ska kunna bedrivas en långsiktigt hållbar djursjukvård så måste det finnas en kvalitetssäkring i kompetenserna och att det måste vara tydligt vem som ansvarar för en sådan kvalitetssäkring i samband med att dessa veterinärer tilldelas möjlighet att utöva veterinäryrket.

Våra erfarenheter är att veterinärer från tredje land kan besitta unik spetskompetens inom sitt område vilket ofta är produktionsdjur och vi vill därför lyfta att det kan vara värdefullt att utreda möjligheten att kunna utfärda en begränsad behörighet att utöva veterinäryrket för vissa specifika djurslag för veterinärer från tredje land. För att återkoppla till ovan så bör en sådan begränsad behörighet i sådana fall baseras på validerad formell och reell kompetens.

 

 

 

Styrelsen SACO-S Distriktsveterinärerna

Ordförande Elin Norberg, Distriktsveterinär, Umeå
Huvudskyddsombud Vanja Hårdemark, Distriktsveterinär, Stockholm

Ledamöter:
Lars Kristensen, Distriktsveterinär, Kungsbacka
Inger Olsson, Distriktsveterinär, Säffle
Maria Olsson, Distriktsveterinär, Kalix
Oskar Maxon, Distriktsveterinär, Gotland
Michael Segall, Distriktsveterinär, Dalsland
Sofie Enström, Distriktsveterinär, Södermanland
Adam Rääf, Distriktsveterinär, Flyinge
Asen Radoslavov, Distriktsveterinär, Värmland/Kungsbacka