Finansiering av högre akademiska anställningar – eller Sagan om SLUs oförmåga att fatta strategiska beslut

Idag har SLU:s styrelse sammanträde i Skara. En av punkterna som ska behandlas är "Finansiering av högre akademiska anställningar". Idag är det en lägesrapport och sen ska det tas ett beslut på sammanträdet i mitten av juni. Min förhoppning är att styrelsen äntligen inser det strategiska värdet av att ge den seniora staben av forskare-lärare lite mer stabila ekonomiska villkor, genom att garantera en viss andel fast finanasiering med statsanslag, som man gör på framgångsrika universitet runt om i världen.

För att förstå riktigt vad det handlar om måste man gå tillbaka nästan tio år i tiden, till hösten 2005. Då började dåvarande prorektorn Torbjörn Fagerström och dåvarande universitetsdirektören Ulf Heyman att på allvar diskutera problemet med att SLU fungerade som ett "forskarhotell". Man sammanfattade problemet såhär:

"Problemet är i korthet följande: Den ökande externfinansieringen leder till att alltfler av våra forskare och lärare rekryteras till SLU helt och hållet genom att externa finansiärer gjort en bedömning grundad på finansiärens behov (vilket naturligtvis kan, men inte behöver, sammanfalla med SLUs behov). Detta innebär att universitetet inte genomfört någon prövning av vare sig vederbörandes kvalifikationer (pedagogiska såväl som vetenskapliga), eller av forskningsinriktningens strategiska betydelse för den aktuella fakulteten. Till yttermera visso leder denna rekryteringsmetod till den djupt inhumana situationen att anställda vid SLU för sin personliga försörjning kan vara helt beroende av externa anslag långt upp i senior ålder. Om dessa anslag upphör hotar uppsägning, något som vi tyvärr fått se många exempel på under de senaste åren."

Vad som hade hänt var i korthet att SLU:s forskare under en följd av år varit väldigt framgångsrika i att dra in externa anslag, och prefekterna sa naturligtvis inte nej till att anställa de som hade försörjning. När det blev ett glapp i försörjningen tvingades institutionerna fylla på med statsanslag tills det dök upp nya externa anslag, men eftersom SLU hade god ekonomi var det inget problem.

Men omvärlden förändrades och även SLU:s ekonomi. Några år in på 2000-talet insåg SLU att något måste göras, så man genomförde bland annat en drastisk minskning av personalen. I klartext: SLU sa upp massor av anställda, framförallt en stor mängd forskare-lärare. En stor andel av de som sas upp var dessutom 55+, ja rentav 60+, som hela livet försörjt sig själva med externa forskningsanslag men som nu plötsligt fått svårt att dra in tillräckligt stora anslag och därför blev uppsagda.

Detta stora så kallade "omställningsarbete" innebar alltså i klartext att SLU sparkade ut forskare som i 25-30 år varit lojala mot SLU och försörjt både sig själva, doktorander, postdocs och indirekt även administrationen genom all den overhead man betalat till SLU. När de externa anslagen tröt fick de sparken.

Den dåvarande SLU-ledningen insåg det djupt inhumana i detta och det var diskussionerna inom den högsta ledningen som resulterade i Fagerströms och Heymans idé om "forskar-lärarkarriär vid SLU":

"Vi vill, i Humboldts anda, förstärka sambanden mellan undervisning och forskning vid SLU. Samtidigt vill vi, även det i Humboldts anda, öka anställningstryggheten för våra anställda och därigenom öka deras möjligheter att verka som kritiska granskare av samtiden."

Detta skulle ske genom införandet av "forskar/lärar-karriären – en femstegsmodell":

"En grundbult i en fungerande karriärstege är att en person relativt tidigt i sin karriär ska få ett besked om han eller hon kan påräkna långsiktig anställning vid SLU. Detta besked skall grundas på en utvärdering som fakulteten gör, där vederbörandes kvalifikationer som lärare och forskare bedöms, och där en bedömning av fakultetens långsiktiga behov av vederbörandes vetenskapliga och pedagogiska insatser görs. I denna fakultetens bedömning ska naturligtvis också vägas in fakultetens vilja och förmåga att långsiktigt garantera försörjningen."

- - -

Utgångspunkten i karriärstegen är förordningens uppdelning i en tidig del med juniora forskare/lärare med tidsbegränsade anställningar och en senare del där forskarna/lärarna betraktas som seniora med anställning tillsvidare. Anställning som junior forskare/lärare innebär med detta synsätt inte någon garanti för fortsatt anställning vid universitetet utan snarare förväntas en relativt stor andel av dessa fortsätta sitt yrkesliv hos andra arbetsgivare.

Dåvarande rektorn Ann-Christine Bylund beslutade om denna "forskar/lärar-karriär", FLK, under våren 2006. Gränsen mellan den juniora och seniora fasen drogs vid docentur. För att få bli anställd tillsvidare som forskare eller lektor skulle man ha hunnit bli docent, och fakulteten skulle ge sitt godkännande. För att betona vikten av ekonomiskt ansvar från institutionens sida så beslutade rektor att minst 20% av lönen skulle finansieras med statsanslag för de forskare/lärare som passerat nålsögat. Och beslutet gällde med omedelbar verkan, även för de som redan var anställda.

VH-fakulteten finansierade redan en stor andel av sina seniora forskare/lärare med statsanslag så för deras del innebar de nya reglerna i praktiken väldigt små förändringar.
S-fakulteten hade redan ett liknande system vid en av sina institutioner och resten av fakulteten hängde på.
NL- och LTJ-fakulteterna motarbetade däremot systemet från första början. Varför? Ja det kan man fråga sig.

FLK-systemet var bra tänkt och hade kunnat fungera, om inte två av fakulteterna så öppet hade motarbetat det. Systemet har gradvis skjutits i sank och de sista delarna sopade nuvarande rektor undan med ett rektorsbeslut 2014.

Samtidigt hade det påbörjats ett projekt redan 2013, på styrelsens initiativ, kallat just "Finansiering av högre akademiska anställningar". Styrelsen gav i uppdrag åt rektor att presentera ett underlag för hur man skulle kunna införa gemensamma regler för hela SLU för hur stor andel av seniora forskare/lärares löner som minst skulle finansieras med statsanslag. Argumenten var i princip de samma som de som Torbjörn Fagerström och Ulf Heyman presenterade våren 2006. En annan prorektor Torbjörn (von Schantz) presenterade en ny utredning för styrelsen i höstas och tanken var att lägga ett skarpt förslag till styrelsen nu i juni. Men så blev von Schantz rektor i Lund och plötsligt blev det återigen viktigt att alla dekanerna måste vara överens.

Häromdagen fick jag se det förslag som rektor har tänkt att presentera för styrelsen idag. Det kallas kompromissförslag, men jag skulle nog inte vilja kalla det ens det. Det kokar ner till att lektorer som anställs från 2016 och framåt ska finansieras till minst 20% med statsanslag. Med nuvarande rekryteringstakt så innebär det att ungefär 8-10 personer per år, av SLUs ca 3000 anställda, kommer att påverkas av rektors nya, framåtsyftande regelverk.

De seniora forskarna/lärarna vid SLU, de som utgör kärnan i kärnverksamheten och som är själva grunden för SLU:s existens, utgör mindre än en tredjedel av SLU:s anställda. Av någon outgrundlig anledning så anser tydligen vår nuvarande rektor att det är helt i sin ordning att just den gruppen anställda, till skillnad från nästan alla andra anställda vid SLU, ska ha de mest otrygga anställningsförhållandena.

Jag hoppas verkligen att styrelsen är klokare än så. För just nu påminner hela den här soppan mest om sagan om skräddaren som skulle sy en kostym, och ni vet väl hur den slutade?

- Goddag mäster skräddare! Är tummetotten färdig?

- Nja, det bidde ingen tummetott...

- Bidde det ingen tummetott? Vad bidde de då?

-Det bidde ingenting...

/Lunkan