Jag är inte din förälder

En av de företeelser som förvånat mig under mina år som fackligt aktiv är folks föreställning om att det alltid ska finnas någon annan som fixar alla problem.

Om jag inte gillar min chef så ska någon annan se till att jag antingen får en ny chef eller se till att chefen förändrar sig. Om jag inte gillar mina arbetsuppgifter så ska någon annan se till att jag får nya. Om jag inte kommer överens med mina kollegor så ska någon annan lösa konflikten. Om jag vill ha högre lön så ska någon annan prata med min chef och ordna det.

Och det här är inte begränsat till arbetslivet eller SLU. Så fort folk hittar något i samhället som man är missnöjd med så förväntar man sig att någon annan ska fixa till det. Och så fungerade det ju när man var barn. Då kunde man alltid gå till sina föräldrar och be om hjälp, och lita på att dom faktiskt fixade det. Men som vuxen är det ju man själv som är den som ska fixa det, inte någon annan. Men allt som oftast faller folk tillbaka i den gamla barnrollen och förväntar sig att det ska finnas en ställföreträdande förälder som fixar allt.

Det här blir extra tydligt när man jobbar fackligt, eftersom facket ofta uppfattas som det "organ" som ska fixa allt möjligt. Men vi som är fackligt aktiva på lokal nivå är inga ställföreträdande föräldrar för våra kollegor. Vår uppgift är faktiskt inte att "fixa" allt möjligt som olika anställda är missnöjda med.

När någon ta kontakt med oss och kräver att vi ska agera för att lösa hans eller hennes problem brukar huvudargumentet vara "jag har betalat medlemsavgift i xx år och nu kräver jag att ni hjälper mig med det här". Det må så vara att du betalat medlemsavgift i många år, men du har inte betalat den till oss. Medlemsavgiften betalar du till ditt förbund, inte till dina förtroendevalda kollegor. Vi får inga pengar från de förbund ditt du betalar din medlemsavgift. Det vi får är rätten att ägna en del av vår arbetstid åt att bevaka lokala fackliga kollektiva frågor.

Vad är det då för frågor vi kan hjälpa till med? Förenklat kan man säga att det vår huvuduppgift är att bevaka att arbetsgivaren följer gällande kollektivavtal. Det vi bevakar handlar om arbetstider, semester, ersättning vid ledighet, ersättning vid tjänsteresor, osv. Man kan säga att kollektivavtalen reglerar förhållandet mellan mig som privatperson och arbetsgivaren. När måste jag vara på jobbet, vad får jag betalt, osv. Däremot ingår inte själva arbetets innehåll i det vi ska bevaka. Det är arbetsgivaren som bestämmer vad myndigheten ska syssla med, inte personalen och definitivt inte de lokala facken. På samma sätt är det arbetsgivaren som bestämmer om man vill öka eller minska personalstyrkan, hur man vill organisera arbetet, osv.

Vi som är lokalt fackligt aktiva är inte heller kuratorer eller karriärcoacher, och vi är inte nåt slags advokater som ska företräda enskilda anställda i alla möjliga frågor.

Om du har ett problem och undrar om du ska vända dig till facket, tänk efter vad problemet handlar om. Rör det din privata relation till arbetsgivaren – lön, ledighet, arbetstider, osv – så är det en facklig fråga och då ska du vända dig till oss. Men om det handlar om det arbete du utför – din relation till chef eller kollegor, själva arbetsuppgifterna, hur arbetet är organiserat, osv – så är det nästan aldrig en facklig fråga utan då ska du prata med din chef.

Sen finns ju alltid möjligheten att ringa medlemsjouren på det fackförbund där du är medlem. Det är ju trots allt dit du betalat medlemsavgift i så många år.