Om SLU:s interna "Idol"

Så har då Idoljuryn, förlåt Hörandeförsamlingen, sagt sitt om rektorskandidaterna. Och som vanligt handlade mycket av diskussionerna redan på förhand om något helt annat än om vem av de två kandidaterna som kunde tänkas vara bäst som rektor, trots att det var precis den frågan man skulle besvara. Hörandeförsamlingens uppgift var inte att betygsätta det arbete den av styrelsen tillsatta rekryteringsgruppen hade utfört, eller att avgöra huruvida de två kandidaterna dög eller inte, utan bara att säga vem av A och B som man trodde skulle vara bäst som rektor. 

Men eftersom en del av diskussionerna kommit att handla om varför just dessa två presenterades för Hörandeförsamlingen så kanske det är läge att berätta lite om hur förarbetet sett ut? Rekryteringsgruppen utsågs före sommaren, och kravprofilen fastställdes i september.

Kvalifikationskraven var:

• behörig för anställning som professor eller lektor,
• med stor framgång ha lett och strategiskt utvecklat akademisk verksamhet,
• ha en välutvecklad förståelse för forskningens villkor, vara engagerad i utbildningsfrågor samt ha en aktad ställning inom ett för SLU relevant vetenskapsområde,
• ha mycket god kunskap om och förmåga att leda en statlig myndighet,
• ha internationell erfarenhet, samt
• vara svensk medborgare

Exakt hur många personer som det har tittats på under processens gång kan jag inte avslöja, men när vi närmade oss slutfasen hade vi en lista på drygt 40 personer som i olika steg och av olika skäl bantades tills dess att det fanns två kandidater att presentera för Hörandeförsamlingen. De som föll bort gjorde det oftast därför att de inte bedömdes uppfylla kraven, att de av andra skäl ansågs mindre lämpliga som rektor, eller helt enkelt därför att de inte ville ha jobbet (!). Ibland är det ju så med såna här jobb att de man helst skulle vilja ha, de vill inte ha jobbet. Sen finns det ju andra som väldigt gärna vill, men som man inte vill ha som chef.

Men till sist var det alltså två kandidater kvar. Detta att Hörandeförsamlingen väntar sig flera kandidater är en egen historia. Man vill ha minst två men helst tre eller fler som man får välja mellan och rösta om. Problemet är att det här är inte Idol, nåt skådespel för att roa folk, utan det här handlar om att hitta en duglig myndighetschef, och då begränsar den här omröstningsdelen det potentiella urvalet av intresserade personer. 

Tänk er att Bayern München ville värva en toppforward och var intresserade av Zlatan och Messi. Tror ni att de skulle ställa upp på en offentlig utfrågning av Bayern Münchens fans, som sen fick rösta om vem av de två som skulle värvas till klubben? På samma sätt ställer inte de allra bästa externa cheferna eller chefsämnena upp på en offentlig utfrågning och ett val mellan flera kandidater. Det gör att universitet som följer den här principen i praktiken blir begränsade till kandidater från den interna universitetsvärlden, där man är van vid val till fakultetsnämnder och val av dekaner. Om vi vill kunna rekrytera fritt, så måste rekryteringsprocessen tyvärr vara betydligt mer sluten. För hur tror ni att en potentiell toppkandidats nuvarande arbetsgivare skulle reagera om det blev känt att hen söker annat jobb? Vad tror ni Barcelona skulle säga om det blev känt att Messi hade ställt upp inför en "hörandeförsamling" för att eventuellt bli värvad till Bayern München, men bara fick 8 av 43 röster? 

Och handen på hjärtat, hur skulle du själv tänka om du sökte ett jobb och fick veta att dina potentiellt blivande kollegor skulle få rösta om vem av er sökande som ska erbjudas jobbet, att röstsiffrorna skulle vara offentliga och att din nuvarande arbetsgivare skulle få se resultatet? 

Nåväl, nu är läget det att "vi har ett resultat!". Nu återstår för rekryteringsgruppen att bestämma sig för vad man ska säga till styrelsen och för styrelsen att den 19 februari besluta hur man ska agera. Antingen beslutar man vilket förslag man ska lämna till regeringen, eller så uppdrar man åt rekryteringsgruppen att fortsätta arbetet. Det är de två alternativ som finns.  

Men är det egentligen så himla viktigt vem som är rektor? För vardagsarbetet ute på institutionerna eller på en avdelning inom administrationen spelar det nog inte så stor roll vem som är rektor, åtminstone inte i det korta perspektivet. Faktum är att jag möter ganska många som inte vet vem som är vår nuvarande rektor, eller att vi ska byta rektor till sommaren. Men vem som är rektor för SLU har stor betydelse för hur SLU behandlas av regering, departement, andra universitet, olika myndigheter, osv. Därigenom har rektor inte bara en direkt betydelse som högste chef för alla oss anställda, utan också en otroligt viktig indirekt betydelse genom hur omgivningen ser på och behandlar SLU. Därför är det viktigt att vi har en rektor som uppfyller kravlistan ovan.

Avslutningsvis, apropå Hörandeförsamlingens utfrågning och omröstning: Hur mycket vet du själv om våra tidigare rektorer? Kan du på rak arm uppge namnet på de fem rektorer SLU hittills har haft, och kan du komma på någon bestående förändring eller något bestående inflytande eller beslut som var och en kan förknippas med? "Vad hände när XX var rektor?"

Förresten, minns du universitetsdirektörerna också? De har också mycket stort inflytande över universitetet, men dem har aldrig någon krävt att vi ska få rösta om när de anställs…