Regelbrytaren SLU

SLU är en märklig varelse, på många sätt, men det finns specielt EN företeelse som ofta får mig att undra om jag ska skratta eller gråta, eller bara bli heligt förbannad: SLU:s förhållande till regler av olika slag.

När jag av utomstående får frågan om SLU har något speciellt kännetecken så brukar jag lyfta fram just detta med regelverk. Jag har sällan stött på en verksamhet som är så totalt ointresserad av yttre regelverk som SLU. Jag vet inte hur många gånger jag pratat med olika tjänstemän och chefer som fullständigt struntar i om det finns lagar, förordningar eller kollektivavtal som reglerar en viss verksamhet. Istället hittar man glatt på egna regler, som man sen inte heller följer (!).

Någon jag pratade med sa att det beror på att SLU är ett universitet, att det är så på alla universitet, men det är inte sant. Det finns faktiskt universitet som ser det som en självklarhet att följa gällande lagar och förordningar, och även kollektivavtal. Jag har även hört sägas att det finns universitet som ser det som en självklarhet att ledningen ska följa styrelsens beslut, och att chefer under universitetsledningen ska följa ledningens beslut, osv. Men så är det inte på SLU. En tidigare ledamot i SLU:s styrelse brukade säga att "på ett universitet uppfattas ett beslut som en uppmaning att diskutera frågan" men jag skulle vilja påstå att det är ännu värre: på SLU uppfattas ofta beslut som en nullitet, nåt som överhuvudtaget inte existerar, och som man därför inte behöver bry sig om. Jag har suttit med på möten där man tagit formella beslut, men där samtliga närvarande vid kaffepausen i förtroende berättat att beslutet naturligtvis inte kunde gälla just den egna verksamheten, utan bara de andra. Notera, samtliga närvarande!

Det här sättet att förhålla sig till regelverk tycks dessutom ha eskalerat under de senaste fem-sex åren, och det påverkar i hög grad det fackliga arbetet. För 15-20 år sen handlade fackliga förhandlingar oftast om löner, om anställningsvillkor, om huruvida personal på en enhet fått vara delaktiga i en omorganisation som planerats, om hur vi kunde förbättra lokala kollektivavtal, ja överhuvudtaget om hur personal och arbetsgivare gemensamt skulle göra SLU till en bättre arbetsplats. Men mycket har förändrats sen dess.

SLU har blivit en mycket hårdare organisation, betydligt mer toppstyrd, och man har en allt hårdare attityd mot sin personal. Ett exempel: Jag har suttit som personalföreträdare i SLU:s Personalansvarsnämnd (PAN) i 15 år, men under de första tio åren hade vi inte ett enda ärende! Men sen har de börjat trilla in, så nu har vi oftast några per år. Beror det på att personalen har blivit oärligare eller besvärligare? Nej det beror på att ledningen har intagit en mer oförsonlig attityd mot sin personal. I flera av de fall som varit aktuella har det dessutom funnits en hög grad av dubbelmoral hos arbetsgivarens representanter när man "dömt" de anmälda. Det är också värt att notera att samtliga fall som varit uppe i PAN handlar om personer allra längst ner i organisationen. Personer högre upp eller chefer som begått oegentligheter har smugits undan åt sidan till andra jobb eller fått avgångsvederlag för att sluta.

Och det fackliga arbetet har förändrats till att nästan bara handla om att bevaka att SLU inte bryter mot lagar, förordningar och kollektivavtal. Smaka på den meningen en stund. Vi måste bevaka att SLU inte bryter mot lagen!

SLU, ett universitet, en kunskapens högborg, en samlingsplats för några av landets skarpaste hjärnor, stöttade av en kår av oförvitliga statstjänstemän som ser till att verksamheten bedrivs inom de lagar som Riksdagen beslutat om och enligt de kollektivavtal som arbetsgivare och fackliga organisationer gemensamt förhandlat fram. Jo tjena...

Allt detta slirande och strulande med regler och beslut som inte följs leder till en hel massa onödig turbulens, bråk, dålig arbetsmiljö, osv. Och det allra märkligaste är att det finns en geografisk gradient i detta. Det har under många år varit minimalt med tjafs i Umeå och maximalt i Alnarp, och Ultuna ligger nånstans mitt emellan. Skara är en outlier i sammanhanget. Man kunde ju tänka sig att Skara skulle vara ett liknande getingbo som Alnarp men faktum är att Skara fungerar förhållandevis bra, utifrån sina förutsättningar, och med hänsyn taget till den långsamma utsvältning som SLU:s ledning under många år utsatt Skara för.

Nu under våren får vi en ny personalchef, en ny chef för biblioteket, och en ny kommunikationschef, och i sommar en ny rektor och så småningom även en ny prorektor. Kan man våga hoppas att lite nya chefer på högsta nivån långsamt kan vrida SLU rätt igen? Det borde vara en självklarhet för en statlig myndighet, ett universitet, att man följer gällande regelverk, inklusive de man själv beslutat om.

De lokala facken ska inte behöva fungera som nåt slags interna poliser som bevakar att SLU följer lagen! Det ska banne mig de anställda tjänstemännen göra!

/Lunkan