Sommar&hösttankar

Sommaren kom och med den mer värme och sol än på många år. I vanlig ordning tog även MBL-förhandlandet paus över sommaren men nu är allt igång igen som vanligt. Personalärenden, diskussioner om schemaläggning på UDS samt förberedelser inför höstens lönerevison är exempel på sådant som är igång.

Men det har ju hänt en del på centralt håll också. Trygghetsavtalet är dött! Länge leve Trygghetsavtalet! Ungefär så kan man sammanfatta försommarens kamp kring det så kallade Trygghetsavtalet, alltså det avtal som framförallt reglerar vilka villkor som gäller för de som blir uppsagda. Arbetsgivarverket sa ju upp det gamla avtalet, men nu finns det ett nytt avtal där de stora linjerna är oförändrade. Vem hade väntat något annat? Dessvärre har man gjort en del försämringar för tidsbegränsat anställda, vilket bland annat drabbar doktorander och postdocs. Det man gjort är, förenklat, att man tagit bort de förbättringar som infördes för några år sen och backat tillbaka till hur villkoren var tidigare.

Internt på SLU har vi under våren suttit i diskussioner/förhandlingar med arbetsgivaren om formerna för arbetet med arbetsmiljö, lika villkor och säkerhet. Problemet är att det mest kommit att handla om just formerna och inte om innehållet. Vad vill vi uppnå? Grundtanken har varit att dessa områden inte ska hanteras som MBL-förhandlingar utan att arbetsgivaren och personalorganisationerna istället ska "samverka", som det heter. Det finns ett centralt avtal, "Samverkan för utveckling", som säger att det är så det ska fungera. Arbetsgivaren och personalorganisationerna ska enas om mål och medel för verksamheten genom att samverka istället för att förhandla. Vi är ju alla beroende av att verksamheten fungerar bra och tanken är att vi alla skulle få det bättre om vi samverkade och försökte nå samförståndslösningar, istället för att förhandla som motparter. Men det förutsätter faktiskt att båda parter går "all-in", så att säga. Arbetsgivaren kan inte plocka ut vissa bitar av verksamheten och säga att "detta vill vi samverka med facken om, resten vill vi sköta utan er inblandning".

Sen väntar vi spänt på resultatet av den utredning som SLU styrelse har beställt från rektor om finansiering av forskare-lärare med statsanslag. Vilka principer ska gälla? Och vad skulle det kosta att införa en miniminivå garanterad basfinansiering för låt säga alla lektorer, professorer och docenter? VH-fak och S-fak har det redan men NJ- och LTV-fakulteterna säger i princip kategoriskt nej till att garantera alla seniora forskare-lärare en viss andel fri forskning finansierad med statsanslag. Varför? Det sägs begränsa prefekternas möjligheter att fatta strategiska beslut. För mig låter det märkligt. Det mest strategiska man kan göra som prefekt är väl att rekrytera rätt personal och ge dem bra förutsättningar att göra det de anställts för? Jag vill att SLU ska vara en god, ansvarstagande arbetsgivare och inte nåt jäkla forskarhotell! Dessutom, om man tittar i vår omvärld på de nationer som är mest framgångsrika inom forskningen så har de alla en viss andel fast basfinansiering för sina forskare. SLU kanske för en gångs skull ska försöka lära av andra? 

/Lunkan