Våren är här...

Det är väl sällan det är så stor skillnad i årstid mellan norr och söder som just nu. Här där jag sitter, fem mil norr om Umeå, är det några plusgrader och solsken just idag, men det har snöat ytterligare 2-3 dm de senaste dagarna så det är fortfarande vinterväglag och en halvmeter snö på gräsmattan. Vi tar sparken ner till stallet hos grannen. Nere i söder, hos min vice ordförande Andrus Kangro, är det barmark och vårblommorna har redan börjat dyka upp i rabatterna samt de första potatisen sattes i Bjäre.

Och apropå rabatt – det kanske är läge att presentera några av de "vårblommor" som spirar i vår fackliga rabatt såhär års?

Vi kan ju börja med nåt positivt - meriteringsanställningarna
När en institution anställer en postdoc så är det ju ofta någon med specialkunskaper. Anställningarna är alltid tidsbegränsade men ibland händer det att man får nya anslag beviljade och då vill man förlänga anställningen. Men si det får man inte sådär utan vidare.

För några år sen ändrades lagstiftningen så att alla anställningar måste annonseras, oavsett hur korta de är. Det tog ett tag innan universiteten uppmärksammade detta men nu när det skett så har resultatet blivit att det publiceras mängder av annonser.

Det här är naturligtvis ofta helt befängt när det gäller postdocs eftersom det i realiteten handlar om någon som ska fortsätta med sitt eget pågående projekt. Men lag är lag. Så SLU tvingas köra hela racet med annonsering och hantering av inkomna ansökningar, osv. Helt i onödan.

Bokstavligt "helt i onödan" eftersom lagstiftaren har gett universiteten ett verktyg för att hantera precis den här situationen - meriteringsanställningarna. I Högskoleförordningen finns en anställning som heter meriteringsanställning. Den är tidsbegränsad men får förlängas upp till högst fyra år (med möjlighet till ytterligare förlängning pga barnledighet, sjukdom, fackligt uppdrag, osv). Om SLU använde den när man anställer en postdoc så skulle man bara behöva annonsera första gången någon anställs och sen kan man förlänga om det dyker upp mer projektmedel.

Dessvärre har SLU istället valt att låsa meriteringsanställningen till titeln biträdande lektor och har dessutom beslutat om ett otroligt krångligt regelverk kring dessa anställningar som gör att det är snudd på omöjligt att anställa någon. En junior forskare mitt i karriären har ju inte tid att vänta nio, tio, elva månader på att få besked om vem som får anställningen utan vid det laget har man redan hunnit hitta en postdoc eller liknande nån annanstans.

Så vad är lösningen? Mycket enkelt. Upphäv hela regelverket kring biträdande lektorer och meriteringsanställningarna och låt prefekterna hantera dem på samma sätt som man hanterar alla andra anställningar. Då skulle man garanterat få snurr på både rekrytering och verksamhet.

En annan vårblomma – finansiering av seniora forskare-lärare
Jag vet att detta är en hjärtefråga för rektor och jag vet också att det finns många prefekter som faktiskt håller med om att det är en ödesfråga för hela SLU. Universitetet måste ge de seniora forskarna stabilare intern finansiering, framförallt med tanke på hur forskningsråden minskar möjligheterna för seniora att år efter år dra in externa medel till både egen lön och till doktorander, postdocs osv.

Men det jag inte förstår är varför de prefekter som tycker att det här är viktigt inte gör slag i saken och genomför detta på sin egen institution. Det finns ju faktiskt ingenting som hindrar en driftig, visionär och strategisk prefekt att redan nu införa detta. Enda skälet till att det i slutändan kommer att krävas ett rektorsbeslut är att det finns prefekter och fakultetsledningar som inte vill finansiera seniora forskare med statsanslag.

Så varför tvekar man? Förmodligen därför att man inser att en av konsekvenserna blir att man måste ha färre seniora forskare och då måste några sägas upp. Men så kommer det ju bli även om det kommer ett tvingande rektorsbeslut. Statsanslaget kommer ju inte öka så det handlar faktiskt bara om att våga ta ett strategiskt beslut. Det hela underlättas dessutom av att många institutioner har många pensionsavgångar under de närmaste åren, vilket ibland innebär att statsanslag frigörs.

Men det finns ett styrelsebeslut som faktiskt sätter käppar i hjulen. SLU:s styrelse har beslutat att alla rekryterade professorer skall finansieras till 100% av anslaget för forskning. Styrelsen borde naturligtvis inte lägga sig i den typen av detaljfrågor. En riktigt duktig professor kan naturligtvis finansiera en del av sin lön med externa medel vissa år, och ska dessutom rimligen undervisa och ska då finansieras av anslaget för GU, så det borde vara en diskussion mellan prefekten och professorn inför varje budgetår, inte pekpinnar från styrelsen.

Nästa punkt är inte nån vacker blomma utan har mer formen av en liksvamp - löner för postdocs
Vi har allt oftare under vintern noterat väldigt låga löner på en del postdocs och när vi tittat lite närmare på detta så tycker vi oss se en väldigt otrevlig tendens. Posdocs med namn som klingar "osvenskt" tycks i genomsnitt få lägre lön än de som har svenska namn och ju mer avlägset namnet låter, desto lägre lön. Vi har påtalat det för personalavdelningen vid upprepade tillfällen men än så länge har inget hänt. Problemet är att det inte går att ta fram statistik på ett enkelt sätt utan det kräver att man manuellt går igenom alla postdocs och även tar hänsyn till anställningshistoriken.

Senare i vår kommer vi ha en genomgång av höstens lönerevision tillsammans med personalavdelningen och då titta både bakåt och framåt. Då ska vi också ta upp den här frågan och försöka göra en ordentlig analys. Tills dess kan vi bara uppmana prefekter och personalspecialister att hålla ögonen på detta.

Avslutningsvis nånting riktigt positivt - UDS-utredningen!
Förhoppningsvis kommer vi om några år titta tillbaka och säga att det var under våren 2017 som vändningen började. Än vet vi inte hur allting kommer att sluta, men vi vet att det är nu som allting kommer att starta och vi måste tro att från och med nu kan det bara bli bättre. Men det kräver att alla inblandade verkligen hjälps åt och strävar mot förbättringar. På alla plan. Regelverk som inte fungerar ska förändras. Arbetsmiljö som inte är acceptabel måste förbättras. Chefer som inte fungerar ska bytas ut.

En sak är i alla fall säker: Saco-föreningen kommer inte släppa vår bevakning av UDS utan snarare öka den!

/Lars Lundqvist    Ordförande Saco-föreningen SLU