Sverige måste stoppa EU:s minimilöner

Strax före allhelgonahelgen presenterade EU-kommissionen ett förslag till direktiv om minimilöner i Europa. I alltför många länder är arbetsvillkoren dåliga. Att arbeta är inte tillräckligt lönsamt. Lönerna måste höjas. LO, TCO och Saco delar kommissionens beskrivningar av problemen inom EU. Men medicinen - bindande EU-regler om lön - är helt fel väg framåt. Vår bestämda uppfattning är att alla initiativ på arbetsmarknadsområdet måste utgå från Europasamarbetets devis "förenade i mångfalden".

När Ursula von der Leyen valdes till kommissionens ordförande för drygt ett år sedan var det med stöd om ett löfte om ett rättsligt initiativ på minimilöneområdet. Kommissionen har hela tiden gjort utfästelser om att det rättsliga initiativet inte ska påverka den svenska modellen. Den ansvarige kommissionären Nicolas Schmit gick så långt som att utlova ett "vattentätt" undantag för Sverige.

Men när förslaget nu presenteras kan vi konstatera att varken Sverige eller vår partsmodell undantagits från direktivets krav. Sverige omfattas på samma sätt som andra medlemsstater. Kommissionen har försökt konstruera ett skydd för Sverige och Danmark. Direktivet medför inget omedelbart tvång för våra länder att införa lagstadgade minimilöner eller att allmängiltigförklara kollektivavtalen (att genom lag utsträcka kollektivavtalen så att de blir tillämpliga på alla arbetstagare i branschen). Men skyddet för partsmodellen som helhet är rättsligt verkningslöst och utgör i huvudsak en politisk pamflett.

EU-samarbetet hålls samman av rättsliga regler. Direktivförslaget omfattar alla unionsmedborgare, även Sverige och svenska löntagare. Därmed blir den svenska staten tvungen att intervenera i frågor som parterna i dag sköter självständigt. Syftet är att ge alla rätt till skälig minimilön. För den svenska kollektivavtalsmodellen, där fack och arbetsgivare förhandlar om löner och anställningsvillkor, skapas en fundamental osäkerhet. Det kan exempelvis inte uteslutas att direktivförslaget innebär en skyldighet att införa minimilöner i kollektivavtal som i dag saknar satta lägstalöner.

Kommissionens utgångspunkt är medlemsländer där staten bestämmer över lön genom lagstiftning. De framgångsrika nordiska arbetsmarknadsmodellerna har åberopats som förebilder för en europeisk väg framåt - men det är uppenbart att kommissionen inte förstått grunderna för dessa självregleringsmodeller. Lagstiftaren måste ge fack och arbetsgivare utrymme att självständigt förhandla och göra upp. Den måste förlita sig på att parterna kan och vill ta ansvar för arbetsmarknaden inklusive löneregleringarna.

Kommissionens förslag innebär att EU tar ett stort kliv mot ökad överstatlighet på områden som parterna i Sverige i huvudsak sköter själva. I praktiken handlar det om att EU-domstolen kommer att kunna pröva vad som utgör en "skälig lön" enligt kollektivavtal. Förslaget lägger också grunden till en EU-rättslig arbetsmarknadsmodell. Frågor om vad som är ett kollektivavtal, vilket avtal som ska tilllämpas, eller för den sakens skull vad som egentligen utgör en fackförening riskerar att avgöras av EU-domstolen i Luxemburg. Skulle förslaget bli verklighet riskerar hela den svenska kollektivavtalsmodellen att prövas i EU-domstolen.

EU har enligt fördraget inte rätt att lagstifta om lön. Det är frågor som ska regleras i varje land. Fördraget skyddar därmed självregleringsmodeller som de svenska. Det ska också erinras om att fördragsskyddet för den svenska modellen i samband med medlemskapsförhandlingarna på 1990-talet var avgörande för flera fackliga organisationers positiva grundsyn på EU-samarbetet.

Direktiv är rättsligt bindande och måste genomföras av alla medlemsstater - även Sverige. Problemet med kommissionens medicin - bindande regler om lön - är att den får väldigt olika konsekvenser i olika länder. Sverige, med snart tjugo år av reallöneökningar och i huvudsak välfungerande lönebildning, underkastas i väsentliga delar samma regler som länder där lönebildningen fungerar undermåligt. Arbetsmarknaden ser väldigt olika ut i olika delar av Europa.

När kommissionen väljer väg mot statlig reglering av lönerna kan det i sig få en negativ effekt på möjligheterna att bygga upp starka partsmodeller med självreglering genom kollektivavtal i länder där lönerna och villkor behöver höjas. Förslaget riskerar i det avseendet att vara direkt kontraproduktivt. EU-kommissionen säger sig vilja bygga ett socialt Europa, med starka arbetsmarknadsparter och riksavtal. Då är medicinen totalt sett helt fel och direkt kontraproduktiv. Ett betydligt bättre alternativ vore att EU-kommissionen fokuserade på andra insatser än lagstiftning för att stärka parterna i länder där kollektivavtalstäckningen är låg. Här har svenska fack presenterat en rad olika förslag.

En viss grad av osäkerhet måste man acceptera i EU-samarbetet. Men vår uppfattning är att direktivförslaget skapar en stor osäkerhet för grunderna i den svenska modellen. Det är en osäkerhet som vi inte kan leva med.

Nu väntar en prövning av förslaget enligt närhetsprincipen. LO, TCO och Saco anser att förslaget går långt utöver den makt medlemsstaterna överlåtit till EU. Vi utgår ifrån att riksdagen, tillsammans med andra nationella parlament, försöker att fälla förslaget när närhetsprincipen ska prövas. Sverige står inte ensamt i kampen mot kommissionens förslag. Vi räknar också med ett nära skandinaviskt samarbete med andra fack och arbetsgivare framöver. För regeringen gäller det att söka och upprätthålla ett mycket nära samarbete med Danmark när förslaget nu ska behandlas i rådet. Likaså är det viktigt att svenska Europaparlamentariker agerar när parlamentet nu börjar hantera frågan.

Den svenska modellen utmanas nu på allvar. LO, TCO och Saco vill därför mana till gemensamt svenskt agerande över partigränserna i riksdagen och i Europaparlamentet. Regeringen bör samla allierade i EU:s ministerråd. Ambitionsnivån måste vara hög. Bindande löneregleringar på EU-nivå kan fortfarande stoppas.

Göran Arrius, ordförande Saco
Susanna Gideonsson, ordförande LO
Therese Svanström, ordförande TCO

Debattartikel i SvD den 20 novemeber 2020.