Kollektivavtalets historia och framtid

Kollektivavtalet uppstod i Europa under senare delen av 1800-talet som ett uttryck för arbetstagarnas strävan att utjämna styrkeförhållandet till arbetsgivarna.

I Sverige fick arbetare på den privata sidan rätt att förhandla och organisera sig i fackliga organisationer 1928. Ett årtionde senare, 1936, fick de privatanställda tjänstemännen samma rätt. De offentligt anställda fick kollektivavtal och rätt att strejka 1966 genom Lagen om kollektivavtal för offentligt anställda. På motsvarande sätt gav lagen arbetsgivaren rätt att utlysa lockout, det vill säga utestänga arbetstagarna från arbetsplatsen.

Den svenska modellen växer fram

Till en början var arbetsgivarna motståndare till fackliga strävanden, men med tiden uppstod ett gemensamt intresse hos både arbetsgivare och arbetstagare att inrätta en förhandlings- och avtalsordning som kunde leverera arbetsfred och stabila villkor för såväl företag som anställda.

1938 ingick LO och SAF ett avtal, det så kallade Saltsjöbadsavtalet, om spelreglerna på arbetsmarknaden, till exempel på vilka stridsåtgärder som får användas. När man pratar om "Saltsjöbadsandan" är det detta samförstånd kring gällande normer på arbetsmarknaden man syftar på.

Detta samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare och det gemensamma ansvaret för kollektivavtalen har kommit att kallas den svenska modellen. Den svenska modellen präglas av både fredsplikt och rätten att vidta stridsåtgärder. Fredsplikten innebär att när två parter kommit överens om ett avtal så har ingendera rätt att förändra avtalet under avtalsperioden. Rätt att vidta stridsåtgärder innebär bland annat att de fackliga organisationerna har rätt att strejka och arbetsgivarna har rätt att utlysa lockout när ett nytt avtal är under förhandling. Om tvister ändå uppstår under en gällande avtalsperiod finns det en möjlighet att föra ärendet vidare till Arbetsdomstolen.

På 70-80-talen fick Sverige två nya lagar som delvis tog över sådant som tidigare var kollektivavtalsreglerat och som också reglerar villkor i dagens kollektivavtal: Medbestämmandelagen (MBL) 1976 och Lagen om anställningsskydd (LAS) 1982.

Till skillnad mot i många andra länder regleras anställningsvillkor i Sverige dock i hög grad i kollektivavtal i stället för genom lagstiftning. Det är också viktigt att känna till att många arbetsrättsliga lagar är skrivna så att det går att avvika från lagen om båda parter kommer överens om detta genom att teckna ett kollektivavtal.

Facklig organisering och kollektivavtalsreglerade anställningsvillkor har sitt ursprung bland arbetare, men under 1900-talet har även tjänstemän och akademiker organiserat sig fackligt. För akademikerna gäller detta i synnerhet i de nordiska länderna. Idag är i stort sett hela den svenska arbetsmarknaden kollektivavtalsreglerad, såväl privat som offentlig sektor. 91 procent av alla anställda omfattas av ett kollektivavtal.

2007 kom den så kallade Lavaldomen från EG-domstolen. Den har utmanat den svenska kollektivavtalsmodellen bland annat genom en mer centraliserad syn på lönebildningen än den som råder i Sverige, där utvecklingen går mot individuell och lokal lönesättning. Den innebär också ett avsteg från synen på kollektivavtalet som en helhet, ett paket med villkor, där olika intressen noga vägts samman. Som en följd av domen har den arbetsrättsliga lagstiftningen, framför allt utstationeringslagen, ändrats. Dessa ändringar, som brukar kallas för lex Laval och som trädde ikraft 2010, faller inom ramen för den svenska kollektivavtalsmodellen, men innebär samtidigt begränsningar i möjligheterna att vidta stridsåtgärder och att ställa krav på kollektivavtalsvillkor. ILO:s expertkommitté och Europarådets kommitté för sociala rättigheter har riktat kritik mot lex Laval.